Leende och entusiastiska ansikten ploppar upp en efter en på min datorskärm, och jag möts av vinkande händer när jag hoppar in i kören ZinZingens virtuella körövning på Zoom en måndagskväll. Dirigenten Ida Olsonen hälsar mig varmt välkommen och berättar att de brukar inleda sin övning med en pratstund där alla korister i tur och ordning får berätta vad de gjort och hur de mår.
Dagens runda blir ganska lång då ungefär 30 kvinnor i olika åldrar har mycket på hjärtat. Det har bakats, lagats mat, gåtts på promenader och en del har rastlösa barn att ta hand om. Men det är viktigt att alla får berätta och lyssna på varandra, speciellt i tider som dessa.
- Under de här övningarna ska vi inte tänka på att prestera, säger Olsonen och får medhåll av en korist som sett fram emot en stund av positiv stämning och sång.
Olsonen inleder med en snabb fråga som dyker upp på koristernas skärmar: Hur många timmar har ni tillbringat framför en skärm i dag? Jag konstaterar själv att det blivit över sex timmar eftersom jag suttit hemma och knattrat på datorn hela dagen. Det visar sig att en majoritet av koristerna är i samma båt, och Olsonen ber därför alla att stiga upp, blunda, och lyssna på hennes instruktioner.
- Lägg en hand på bröstkorgen, en på magen och ta en stund till att bara känna hur det känns i kroppen. Känn efter hur ni andas, ta några djupa andetag, rulla på axlarna, rulla på huvudet, säger Olsonen.
Efter en dag framför skärmen i en katastrofalt oergonomnisk position knakar det till lagom skönt i mina skulderblad och jag får instruktioner att sjunga uppåt och nedåt på rrrr eller nng. Efter två veckor av paus känns rösten lite seg och jag fasar inför dagen då mina egna körövningar kör igång igen. Man känner sig rostig! Det känns lite konstigt att sjunga upp alldeles ensam och min röst längtar efter stöd av bekanta sopraner då jag går uppåt, men inte läge att vara hård mot sig själv just nu. Akustiken i mitt vardagsrum är i varje fall förvånansvärt behaglig.
Vi får sjunga upp och ner på moj och fokusera på en lång och avslappnad nacke. Sedan har det blivit dags för kören att börja öva sången Madness tillsammans med ett ljudband som Olsonen spelar upp.
Även om jag är högst partisk då jag älskar Madness av Muse, är det väldigt befriande att se 30 ansikten sjunga med i ett rytmiskt arrangemang.
- Det värmer mig så mycket att veta att 30 personer jorar hemma på olika håll i huvudstadsregionen, säger Olsonen skrattande när sången är slut.
Någon tappade bort sig i ett svårt ställe och Olsonen klinkar en stämma på sitt piano, medan en annan undrar var hon ska andas före en lång ton. Som en vanlig körövning alltså. Sedan dras sången igenom på nytt och Olsonen klinkar några ackord här och där.
- Kanske vi kunde ha ett tema nästa veckas övning om hur man klarar intervallhopp? Nu när vi kan sjunga hemma för er själva hinner ni hitta svåra hopp enklare, funderar Olsonen och får uppmuntrande nickningar till svar.
Körledaren måste vara villig att lära sig nytt
Övningen tycks löpa på utan problem och trots att man sjunger ensam och inte hör de andra sångarna eftersom man har sin mikrofon avstängd, känns samhörigheten stark ändå eftersom man ser sina körkompisar sjunga med.
Det verkar ju fungera galant, eller? Men helt enkelt är det inte. Ida Olsonen berättar att det definitivt är en utmaning att leda distansövningar eftersom formatet är så annorlunda än det man är van vid. Samtidigt så känns det ändå som att grundbehoven är desamma som tidigare: kören vill stråla samman runt bra musik, lära sig något nytt och utbyta energi och tankar i grupp, förklarar Olsonen.
- Jag tänker att min uppgift är att hitta på hur dessa behov kunde bli mättade via nya, påhittiga sätt. Ett av dem kan vara en distansövning via ett videosamtal. Det kräver mycket energi, påhittighet och vilja att lära sig nya grejer, framför allt från min, men också koristernas sida. Men jag upplever nog att det ger oss mycket. Att få höra att koristerna känner samhörighet, njuter av att kunna dedikera ens några stunder under veckan till något helt annat än vardags-ståhejet och blir inspirerade är väldigt betydelsefullt. Jag tror också starkt på att de digitala omgivningarna kan öppna upp möjligheter för sånt lärande som vi inte annars skulle komma in på face-to-face, säger Olsonen.
Olsonen leder förutom ZinZingen också Musta lammas, och efter en och en halv vecka av distansövningar har hon märkt att grupper fungerar väldigt olika sinsemellan i de digitala utrymmet. Det gäller att hitta det som funkar för varje grupp, och vara beredd att skräddarsy innehållet enligt gruppens behov.
- Egentligen är det ju precis samma som i den vanliga vardagen - inte har jag ju samma körrep där för två olika grupper heller, utan anpassar mig lyhört till det som gruppen behöver!
Olsonens hemmastudio. Foto: Petter Blomqvist
Efter den gemesanna övningen får kören dela in sig i stämmor och egna Zoom-grupper för att lyssna och öva med ett inspelat band.
En av sångarna, Sarianna Sammalisto, är glad över att få gå på körövning som hon brukar göra varje måndag. Hon berättar att distansövningarna förlöpt riktigt bra.
- Det är förstås en annorlunda övning än om man skulle träffas på riktigt. Men det är trevligt att få höra hur andra har det och vad de gör. Att hålla fast vid ett bekant måndagselement och en rutin känns bra.
Sammalisto berättar att hon upplever att man lär sig också via distans. Alla i kören har olika utgångslägen men åtminstone hon tycker att hon lärt sig nya saker, som att bli bättre på att öva med ett band.
- Jag använde mig av piano när vi övade med bandet för att få stödackord, det får man vanligtvis av sina stämkompisar.
Sammalisto upplever att det är mycket viktigt att få träffa sina körkompisar och sjunga även om undantagstillstånd råder.
- Det är otroligt viktigt. När man ser bekanta ansikten så inser man att åtminstone en del av livet fortsätter, man så att säga kan “stay sane”. Det är förstås inte samma som att ses på riktigt, men det känns väldigt givande.
I ZinZingen är sammanhållningen stark och även om sångarna är i olika livsskeden och i en ålder mellan 20 och 40, så kan man närmast kalla kören en kamratsstödsgrupp. I kören finns många småbarnsmammor och en del personer som jobbar i samma bransch.
- Den sociala biten är väldigt viktig och det är nog så att en del djupare människoförhållanden utvecklas i kören.
Olsonen bloggar om distansövningar
Det står klart att det är viktigt att hålla fast vid rutiner om man bara kan då världen känns totalt uppochnervänd. Idén med att fortsätta öva på distans växte fram ganska snabbt då körens repetitioner ställdes in. Både sångarna och Olsonen var ivriga på att göra något mer än bara distansuppgifter och då Olsonen hade sett att hennes alma mater i Danmark precis hade genomfört en distansövning med 50 deltagare insåg hon att det var fullt möjligt att köra igång.
Genom en hel del googlande och testande har hon nu tagit fram ett koncept som funkar för hennes körer. Olsonen har öven skrivit några blogginlägg där man kan ta del av hennes tips kring distansövningar, för att hjälpa kolleger som sitter i samma situation.
Att fortsätta övningarna på distans är definitivt ett sätt att hålla ihop samhörigheten under dessa undantagstider, konstaterar Olsonen.
- För min del handlar det dels om att kunna fortsätta i mitt arbete, men också om att ha något meningsfullt att göra - och att försöka bidra med ett positivt tillägg i mina koristernas vardag.
Olsonen tror att dirigenter kan vara rätt olika i hur de löser en krissituation som denna, och hon hoppas på att det finns förståelse för det inom körvärlden. Någon kanske skriver musik till kören som annars inte skulle kunna komma till, någon annan ordnar med uppgifter på distans, någon fokuserar på att lära ut sångteknik, musikteori och annat allmänbildande inom musik.
- Våra sångare är i samma undantagstillstånd, där det blir långa dagar framför skärmen och mycket nytt och överväldigande att anamma. I en sån vardag tror jag att det kan vara särskilt viktigt att fortsätta med trygga rutiner - så som körövningen varje vecka! - och fortsätta stötta varandra i mån av möjlighet.
Foto: Petter Blomqvist